Igår skedde det. Jag tog körkort. I fredags blev jag godkänd på teoriprovet och igår körde jag upp.
Jag har tagit körkort på mindre än två månader, det har varit intensivt med att varva körlektioner med att läsa teori och samtidigt hinna med jobbet. Men nu känns det verkligen att jag knappt sov på två veckor i september värt det.

Till teoriprovet i fredags var jag supernervös. För att plugga in teori är mitt eget ansvar, och kan aldrig skyllas på att en på trafikverket har en dålig dag och vill underkänna en pågrund av petitesser. Och att inte veta vad det kan komma för frågor har gjort att man har fått råstudera in boken på 360 sidor.
Jag kan ekvationen för att räkna ut hur mycket starksprit det finns i en öl i sömnen så mycket jag studerat.

Och igår på uppkörningen var jag också nervös. Lyckades dölja det till viss del, men kände när jag tryckte ner kopplingen i början att benet skakade. Väl efter turen så parkerade vi och kontrollanten tackade för turen, jag sa tack själv. Sen uppstod det en kort tystnad som verkade vara för evigt. Sen kom det. Grattis, till körkortet. Du är godkänd.
Och jag tappade luft som en ballong av lättnad och glädje när spänningen släppte.

Det känns otroligt skönt. Nu öppnas många nya möjligheter för mig. Jag ska bara ha min lilla bil, sen är man fri. Har längtat efter körkort i många år, men det har aldrig funnits chanser pga det ekonomiska.
Men nu är det mitt. Nu ska jag bara få hem mitt rosa kort med min fula bild, men vad gör det?